Jag förstår verkligen inte.
Jag är inte så svår.
Jag är rak, ärlig och rättfram.
Men, det lilla menet som alltid verkar komma, så måste jag vara världens sämsta på att förklara mig.
Jag tycker att jag förklarar så bra jämt, jag tänker "den här gången måste han förstått" för att en timme senare märka att, nej, inte den här gången heller.
Hur svårt ska det vara att lyssna på vad jag säger, inte försöka tänka hur jag kanske menar.
Säger jag Bu, menar jag bu, säger jag bä, menar jag bä.
Är det så invecklat?
Är jag så svår?
Nej, jag tycker verkligen inte det.
Men, den lilla mannen jag lever med, och har levt med i närmare 6 år.
För honom måste jag vara en ny person varannan dag, för att därimellan visa att han vet precis allt om hur jag fungerar.
Jag tycker att han är besvärlig, svår att förstå, tjejtjurig och alldeles underbar!
Jag tror, efter stor rannsakan av mig själv, att det är det svåra med honom, det där som retar mig till vansinne, det är DET jag tycker bäst om.
Jag tycker om att jag aldrig riktigt vet, att jag inte kan räkna med att livet ska vara lätt.
Livet är en utmaning, och det är upp till mig att leva det, varje dag, hela dagen.