Jag kom på att jag kanske skulle berätta historien bakom hela gifteriet och allting. Någon stackare kanske är superintresserad.
Vi hade pratat om barn och gifteri och grejer, ganska länge, men det var bara prat liksom.
Så en kväll sitter jag med svägerskan i soffan och Rickard jobbar och jag känner att nej, det är de här jag vill. Vi hade kollat på förlovningsringar ett par gånger och jag och Elin satt och pratade om lite blandat allt möjligt. Så romantiken kom över mig och jag skickar iväg ett sms. - Vill du bli min man på riktigt? eller nåt liknande skrev jag. Oerhört romantiskt. En timme senare kanske ringer Rickard upp och frågar om jag är allvarlig den här gången (ihopflyttningen vart ju efter ett STORT missförstånd) och jag svarar att det är jag minsann. Då får jag det oerhört romatiska svaret -Ja men det är klart jag vill, ska vi köpa ringar då?

Så romantiska är vi, nu när gifteriet vart bestämt va egentligen datumet satt till nästa år, men i bilen påväg till svärmor säger Rickard - Nej jag tror fan vi gifter oss i sommar istället, blir inte de bra?

Den du jävulberg!

Ja, jag kanske har missat att berätta det. Men på fredag åker jag till Mallorca en vecka med jobbet.
Just idag har jag en väldig ångest för de, töntångest. Som tillexempel - Hur ska Rickard klara hundarna själv? - Kommer Edith få ungarna när jag är borta? - Kommer det vara soligt där? - Har vi råd med att jag äter ute 3-4 dagar en vecka? - Kommer jag hinna allt som ska vara gjort innan?
Men, det går nog. Dom dagarna jag är ledig ska jag passa på att vara riktigt ledig, inte göra nånting egentligen.
Dom dagarna jag jobbar ska jag försöka göra så roliga som möjligt för brukaren.
Det går bra. Pepp Pepp Pepp!

Nu börjar det hända grejer på riktigt, igår köpte vi tärnklänningarna och Madde tog med dom till sin mamma sömmerskan. Vi kom på att det ska dit lite tyll och lite pärlor, för att flascha till dom lite, flaschigt är min grej!
Så vi köper lite pärlor och hittar ett tyg dom jag inte har råd med så vi lämnar det. När jag väl är hemma hinner jag förklara lite för Herrn i huset under tiden han fokuserar på att sälja mcn vi har ståendes i garaget, så han använde kasnke inte öronen alltför aktivt. Då ringer Madde och berättar att mamma sömmerskan har HUR mycket pärlor och tyll som helst. (Eller ja, pärlor iallfall, men hur kul blir det att läsa om jag inte överdriver lite?) Hon hade iallafall, precis rätt färg på tyll så de räckte till att fixa klänningarna. Och Madde, en av mina drömfruar lovade att hon skulle hem till sig och provsy på pärlor för att se vad som blir finast, vitt, vitt och rosa, vitt ocg gult eller gult och rosa.
Spänningen är OLIDLIG! Som min gamla kompis så ska de låta dommaren Peter Harrysson skulle ha sagt.
Så idag ska jag dit och kolla igenom en postorderkatalog och beställa på mig mera saker.
Äntligen sätter det fart! Jag måste ju självklart också tillägga att utan Ida hade jag inte ens haft uppslag på musik än.
Mina vänner, ni är verkligen ena riktigta pärlor.
You are strong when I am weak, I love you so!

Just nu sitter jag och panikringer till veterinären, jag va ju dum när jag bokade tid för återbesöket och tänkte inte på att jag har bytt dag att jobba eftersom jag ska på de där jädrans cellprovet.
Jag hoppa verkligen att det går bra den här gången när dom ringde sist och berättade att jag har cancerartade cell förändringar kändes inte livet superkul. men nu är det nya tag, och Lillemors tumör går faktiskt först.

Igår var vi hos Erika och Christer, träffade iunderbara lilla flora och tog massa fina kort på dom allihop, jag är väl ingen Patrik Persson direkt, men med en bra kamera så duger dom=).
Vi skulle egentligen dit, ta en kopp kaffe och dra hem, men massa grillat, en kakburk och en hög polenta senare satt vi med Riket spelet och popcorn. Mycket väl valda spenderade timmar, även om det vart sent för lilla hjärtat.
Idag ska vi upp och köpa tänklänningarna, en har jag kollat in ett par sjukt snygga byxor.
Men först, elda så de blir lite värme, 16 grader är inte alltför mycket att skryta med.

Äntligen så har jag fått en första bild på klänningen, den ska sys in och om. Men den är vacker!
jag har druckit vin och ätit grillat, mums mums. tack för en trevlig kväll.

Sådärva, vad tycks?

Igår skulle jag ut och gå en sväng när Rickard var ute med jobbet, jag tar ipoden och börjar traska på, himla kallt och skönt ute och jag går i min egen värld och sjunger på. På "vanliga" rundan hittar jag en väg jag aldrig gått förut så jag tänker "ja men den här vägen tar jag istället, här kan jag ju aldrig gå fel!" Efter 10 minuter kanske på den vägen så ringer Rickard och är påväg hem, jag berättar vart jag är och säger att jag ska vända. Han svarar "Nej nej, den vägen har jag gått, det är inge mycket längre" Okej, tänker jag som litar blint på att Rickard hittar överallt och vet precis vart jag är hela tiden. Jag går och jag går och jag går och jag går. Helt plötsligt kollar jag upp och kommer på att jag absolut inte har den blekaste aning om vart jag är! Tro mig, jag vart varken särskilt förvånad eller imponerad på mitt lokalsinne. Jag tror alltid att jag klarar mer än jag gör, eller hittar mer än jag gör kanske det heter. Jag gör som alla duktiga scouter skulle göra och stannar upp och tänker, hur känns det att jag ska gå? Min naturguidesblivandemake har lärt mig att det är så "man" gör. Så jag stannar, känner efter, kollar på mörkret, känner fetr igen och kommer fram till att om jag tar vägen som går snett mot vad som känns vara Backa så borde jag komma mera hemåt än vad jag är nu iallfall. Så jag går med beslutsamma steg ditåt och ökar takten ännu mer, jag går för allt vad mina korta små stumpar är värda, samtidigt som jag funderar på när i sjutton Rickard gått här och hur full han är när han säger att det inte är längre, eftersom jag redan nu hade kunnat gå vanliga rundan ungefär 2 och en halv gång. När jag äntligen börjar se lite civilisation (gatlysen) så ringer mr Naturguide och hör vart jag tagit vägen. När jag återigen förklarar vart jag gått blir pojken orolig, där har han minsann aldrig gått, vart är jag? Ja, jag fick ju svara så sanningsenligt jag kunde, att jag inte har en aning. Han blir ännu mera orolig (det är inte första gången jag irrar bort mig) och ska ta sig ut och leta. Jag säger att jag ser vägen, men vet inte riktigt vart bara, och han kastar sig ut på cykeln. När vi möts är jag ungefär 75 meter hemifrån, trött och ganska glad. Ja, jag hade varit vilse ige. Men den här gången va de i Sverige och inte på en bensinmack i Danmark!

Sådär ja, nu är dom bestämda också, ska ha med Madde upp på fredag bara så att jag ser att den är lika fin på henne som på mig och Ida, för på oss är den superfin! Jag ska ha en likadan sen på kvällen också, mycket najs! Den som fanns på Gina T var inte alls särskilt fin på, men vi styrde upp livet och hittade på en annan affär.
Sen köpte jag halsband åt mina tärntjejor också, så att dom blir fina. Det blir nog kalas!
Nu sitter jag och är oerhört sur och vrång i största allmänhet eftersom att det går mig emot och jag har ont i magen.
Jag blir så jädrans sur emellanåt! Eller sur, vansinnig kan man säga..
Nu ska jag simsa mig för att humöret ska stiga och hoppas på att Rickard inte är full när han kommer hem från middagen med jobbet.
Tjipp å hej!

Åh, jag älskar att gräla! Speciellt om helt onödiga småsaker som att man är rädd om varandra. Sen älskar jag också att Lillemor rullar sig så hennes rumpsår blöder och att vi inte kommer kunna ta stygnen rätt dag. Jag älskar det mesta.
För er som är alldeles för hjärnslöa vill jag bara berätta att jag var ironisk.

Men nu tänkte jag muntra upp er med dagens 3, ligga, gifta döda.
Idag vill jag Ligga med den fina klänningen jag till mig själv.
Jag vill Döda bakterierna i Lillemors sår
Och jag vill som vanligt Gifta mig med världens bästa Rickard!
Sen måste jag tillägga att jag avskyr när folk läser över axeln på mig. Dom går under samma som bakterier på Lillemor.

Ja, det blir inte dom rosorna jag la ut igår, dom var inte alls så fina som jag trodde i verkligheten. Jag hittade andra som svärmor köpte åt mig och dessutom ska vi kolla vilken gul som passar bäst.
Men, dagens nyhet är att tärnklänningarna är bestämda! Gudars skymning, det kommer bli så Hiiiiiimla fint!
Finns på Gina t. Ska väl googla upp någon bild sen, sen blir de gula leggings på mina damer. Dessutom hittades det en kostym åt Rickarden han måste köpa också. Nu är vi på gång och kaddade. Ållrajjt, det fixar sig det här!

Nu så är korten på klänningen tagna och vi har dessutom hittat på rosor som ska sys fast, på panduro, inte ens dyra! i creme ska dom vara, i varje "Puff" på släpet. Sen så har vi provätit "menyn" och den är lovely! herregud, nu är det nära, hindersprövningspapperna ska in också. Snart är jag en Ewert!

Okej, jag har inte skrivit på länge, för jag har inte haft tid eller ork. Oh My va de har hänt grejer!
Det var bankrån i säter, vi vet ju självklart ingenting och ska in till hedemora. Gissa vad som händer? jo polisen stoppar oss i solvarbo, med DRAGNA VAPEN! Jag trodde jag skulle få en hjärtsmäll och dö på en gång. Dessutom har vi självklart inte våran bil, utan svärfars. Men det gick bra. 2 dagar senare stoppas vi IGEN med samma bil och dessutom ett släp som inte är vårat. Vi får beröm för hundarna och jag frågar sött och osyldigt hur vi egentligen ska packa släpet och sätta fast allt för att slippa böter. Farbror polisen berättar och sen får Rickard blåsa och dom hälsar glad påsk. Oh my vad jag va nöjd att slippa böter! Nu i tisdags var vi hos veterinären för vaccinationer och Lillemor har haft en knöl på rumpan som vi trott har vart en vårta eller nåt liknande. Men nejdå. Det är självklart en tumör som vi inte vet om den är snäll eller dum än. In igår och opererar bort den. Nu ska strutis gå runt med stygn i 12 dagar och käka pencillin efter att Kampis (dexter) bet henne under ögat. Att en sån liten valp kan vara så bråkig Tur att han är söt!
Dessutom, för att göra mitt liv lugnare och mer harmoniskt ska min bror åka till Afghanistan och kriga i ett halvår. Jippijej säger vi allihop och vill skjuta honom i foten.
Men Folke, kommer du inte hem oskadd så får du stryk!
Nu ska jag hämta filmerna vi beställde på Ginza, sen göra eld, städa lite och pyssla om mig. Usch och blä för livet ibland.

Ibland blir jag stolt över min lillebror, även fast han kanske inte riktigt förtjänar det egentligen.
Jag tycker om att han står upp för sig och inte tar skit, det har han gjort så det räcker.
Men, jag måste ändå ta ett snack med honom, så att allt inte barkar utför.
Saken är den, igår ringde jag och hörde om han kan vara hundvakt imorgon när vi jobbar både jag och Rickard, och det var han gärna. Sen berättar han för mig att han slagits i skolan. Jag blir självklart genast mycket upprörd och frågar varför.
Då komemr det fram att någon kille som vart på honom flera gånger, som jag förstog det, och snackat om mamma. Våran mamma är död, och Frans är oerhört känslig med den saken. Den här killen har tydligen gått på Frans och sagt att hon var fet, ful och dum i huvudet, bland annat. Då brann det för lillebror. Han vart så arg att han klappade på killen, rätt i ansiktet. Det var kanske inte det bästa, men killen som snackade hade tydligen kompisar med sig. Och då kommer vi till stolthetsmomentet. Hur många killar på 13 år törs svara imot och vägra bli dåligt behandlad av flera andra samtidigt?
Han visade att man inte behandlar honom sådär, kanske inte på bästa viset, men ändå.
Dessutom så är min lillebror kanske inte minsta killen i stan, och ganska stark, även om han i mitt hjärta aldrig blir äldre än 5 och 1 meter lång.
Jag älskar min lillebror. Men han ska inte bli en bråkunge.

Jag orkar inte blogga, för jag orkar inget annat heller.