Så fort jag börjar blogga så börjar barnet att gråta. Okej, jag kan inte BARA skylla på det, lite känslomässig lepra, stjärtcancer i hjärnan och ett surt humör har också spelat in.
Men nu är jag back in the game!
Lilla karamellbrallan tar numera två steg, säger sitt namn och pekar på allt.
Hon goddagar och säger tack.
Väluppfostrad och artig. Och ett riktigt hår av hin!
Hon är ÖVERALLT!
Det stog inte i manualen!!
Sen ser hon ut såhär när vi skäller på henne...