Nu när Märta sover kan jag beskriva lite om hur jag är.

Jag är inte som ni tror att jag är, tror jag.

Alla som tror mycket om mig skulle nog beskriva mig som lite spejsad, pratig, utåt, glad, lite ytlig och väldigt dominant.

Det är jag inte.

Jag är pratig, för att jag vill bli dömd för den jag är, mina åsikter och vad jag tycker, jag är livrädd för att folk ska tro saker om mig.

Jag föredrar att dom vet.

Jag är glad, oftast, men en del av mig är ständigt svart.

Jag är ytlig, det är jag, jag håller mig verkligen på ytan, även om många tror att jag öppnar mitt hjärta väldigt mycket.

Och dominant, det kanske jag var förut, men det är jag absolut inte.

Jag är världens sämsta på att bestämma, jag vill alltid ha support utifrån, så att jag gör rätt.

Jag frågar Rickard om allt.

Förutom om en sak.

Min smak.

När det kommer till vad jag tycker är fint, speciellt inom renovering, där är jag benhård.

Där vet jag att jag blir nöjd om jag får som jag vill.

Jag får en bild i huvudet, och kör stenhårt efter den.

Men annars är jag världens veligaste människa.

Jag är egentligen oerhört blyg, jag tycker inte om att öppna mig för människor och är livrädd för att folk ska hitta mina svagheter.

Eller ännu värre, se mig svag.

Jag behöver få höra att jag är bra, minst en gång per dag och tar åt mig av allt negativt jag hör om mig själv.

Samtidigt som jag oftast vet att det inte är sant.

Jag är en oerhört påfrestande människa att känna och leva med.

Jag mår som bäst när jag får ha fullt med folk, liv och lust kring mig.

Alla människor får en andra chans men sen är det stopp.

Men er som jag älskar, älskar jag fullt ut.

Och er går jag genom eld och vatten för.