Alltså att jag är klumpig, det har vi vetat länge. Men att det är såhär illa, det trodde ingen.
Vi kom ut från Goodholms idag, jag gick i vanlig takt på gott humör. Vid trottoarkanten så viker sig fotfan, det bara krasar i hela benet och jag dråsar i backen rejält!
Jag skrapade knät, så det har jag blött igenom en kompress, skrapade ena handen och foten kan jag ju, efter 3 1grams alvedon ha hälen på bordet utan att gråta. Det gör riktigt jävla ont, hela tiden.
Men vi åkte till Anders och Maria, A drog fram medicinlådan, vi fick kasta mina nya strumpbyxor som bara va skräp, skickade i mig några alvedon. Sen kom Maria och Mellan hem så då åt vi världen godaste mat. Sen åkte vi hem.
Rickard hämtade kryckorna åt mig och bäddade ner mig i soffan, och här lar jag nog förbli tror jag. Inget maraton inatt direkt.
Aja, imorrn ska vi på massor av kalas, så akuten hinner jag då rakt inte med. Fotjäkeln får fasiken göra ont. Den är ju ändå säkert inte bryten, det har dom ju aldrig vart förut!