Klippan i stormen

Varje dag så känner jag en stor lycka, lyckan över att min man är som han är.
Vissa gånger blir jag så förbannad på honom att jag vill sälja honom på loppis, för småsaker såklart, att han tillexempel att när jag frågar om saker svarar han 9 av 10 gånger "Jag vet inte" istället för att säga nej, när det är nej han menar.
Men när jag blir förbannad går det över på kanske 10 minuter, och sen blir jag tacksam igen.
Tacksam över att Rickard är precis som han är. Han ställer upp, han orkar alltid, han fixar allting, han är den snällaste och raraste människa som finns, samtidigt som han inte viker en tum från sina ideal och från mig.
Han berättar varje dag hur mycket han älskar mig, och han visar varje timme hur värdefull jag är.
Mitt i all röra vi kan ha i våra liv så står vi bredvid varandra, vid varandras sidor och rider ut stormen ihop.
Vi finns där för varandra i nöd och lust.
I bakfyllor, i dödsfall, i undersökningar, på bröllop och framförallt i våran underbara vardag.


Men gud vad jag blivit känslig, det märks att det har vart lite mycket nu och att jag är ett pmsmonster, jag sitter och skriver så jag gråter.
Huvvaligen, dags att koncentrera mig på hem till gården istället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0