Jag har sörjt, därför har jag inte orkat blogga. Jag satt bredvid min farmor och talade med henne hela hennes sista kväll. Jag höll henne i handen vid hennes sista andetag. Jag ringde dödsbudet till dom jag fick tag på. Och jag skjutsade runt. Sen åkte jag hem, ensam i mörkret. Satt här själv och grät. Min farmor var min stora trygghet i livet, det var dit jag alltid vände mig när det vart jobbigt att vara Isan, och nu är hon borta. Jag har aldrig känt mig så ensam någonsin. Och ändå har jag ett så stort nät med människor som bryr sig och hjälper mig. Tack alla för att ni finns här för mig!