Ja, imorse vart jag nog lite religiös igen. Det är meningen att jag ska leva, kanske inte köra bil. Men leva.
Påväg hem från jobbet så fick jag världens sladd, åkte rätt mot en viadukt här i krokarna, in med sidan i snövallen, över på andra sidan, in i snövallen och sen över på andra sidan och stannar där. Bilen som var 10 meter framför fortsätter bara att åka. Vem gör de liksom?! Mycket upprörd Isa kliver ur bilen och kollar, ser i mitt tillstånd inget fel, lite ont i nacken och axeln.
Självklart ringer jag och väcker Rickard, gråtande, och han som vanligt när han blir orolig låter arg och jag gråter.
Men, vad ska man göra? Jag fick gladeligen starta bilen och åka hemåt. Väl där så kollar Rickard och ser att sparklådan är trasig, den var rostig från början, men ändå.
Nu går snacket hemma att vi kanske ska sälja min fin Berta-Pärla och skaffa nåt annat.
Det blir som de blir. Jag lever, hundarna var inte med och jag ska lära mig sladda ordentligt.
Dessutom så vart jag ramlad på på jobbet så mina redan överrörliga fötter fastade i en trapp, japp en gång till, och vreds ett halvt varv åt fel håll. Lindat och ringt enigheten om de. Men jag tänker inte åka till läkaren, jag behöver ju inte ens kryckor den här gången. Isan klarar ALLT!