Stolt.

Ibland blir jag stolt över min lillebror, även fast han kanske inte riktigt förtjänar det egentligen.
Jag tycker om att han står upp för sig och inte tar skit, det har han gjort så det räcker.
Men, jag måste ändå ta ett snack med honom, så att allt inte barkar utför.
Saken är den, igår ringde jag och hörde om han kan vara hundvakt imorgon när vi jobbar både jag och Rickard, och det var han gärna. Sen berättar han för mig att han slagits i skolan. Jag blir självklart genast mycket upprörd och frågar varför.
Då komemr det fram att någon kille som vart på honom flera gånger, som jag förstog det, och snackat om mamma. Våran mamma är död, och Frans är oerhört känslig med den saken. Den här killen har tydligen gått på Frans och sagt att hon var fet, ful och dum i huvudet, bland annat. Då brann det för lillebror. Han vart så arg att han klappade på killen, rätt i ansiktet. Det var kanske inte det bästa, men killen som snackade hade tydligen kompisar med sig. Och då kommer vi till stolthetsmomentet. Hur många killar på 13 år törs svara imot och vägra bli dåligt behandlad av flera andra samtidigt?
Han visade att man inte behandlar honom sådär, kanske inte på bästa viset, men ändå.
Dessutom så är min lillebror kanske inte minsta killen i stan, och ganska stark, även om han i mitt hjärta aldrig blir äldre än 5 och 1 meter lång.
Jag älskar min lillebror. Men han ska inte bli en bråkunge.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0