Idag har det vart en konstig och intensiv dag.
Jag har nämligen på första gången trott att Märta skulle dö, på riktigt.
Jag och hon var ute i garaget där Rickard och Frans håller på och gör inordning. Hon satt i liggdelen på sin vagn och lekte med sin nalle. Jag vänder mig bort från henne i 1 sekund och kolla på Rickard.
Jag vänder bara på huvudet alltså.
Och när jag kollar tillbaka ser jag vad som sker.
Mitt hjärta stannade och jag vart helt paralyserad.
Jag kunde varken röra mig eller säga nåt.
Märta hävde sig över kanten på vagnen och flög ur den, med huvudet före.
Som tur är, sån enorm jävla tokröta som vi hade, så stog skottkärran precis bredvid. Där i ramlar hon.
Hade jag gjort som jag tänkt, och flyttat vagnen bort från kärran, hade Märta farit med huvudet förut rätt ner i cementen.
Hur det hade gått vill jag inte ens tänka på.
Men nu gick det bra.
Hon verkade inte få ont, mest bli rädd och är sig själv.
Lila pigg och glad som vanligt.
Jag däremot känner mig som världens sämsta mamma.
Tänk om det inte gått så bra som det gjorde?
Lilla älskade Märta.
Du är det mest värdefulla jag har.