Vet ni vad jag avskyr?
Att bli väckt av telefonen, jag blir alltid orolig, kastar mig ur sängen och rusar på den.
Och missar alltid.
Eller, ja, nu för tiden kanske "kastar" och "rusar" är en nätt liten överdrift, men ni förstår.
Jag rullar över sängkanten, känner att, ja alla delar, dom sitter på samma ställe som igår, dom gör precis lika ont dessutom, sen vaggar jag mot trappen.
Jag tar fram beslutsamheten i mig, biter ihop och börjar vanka nerför.
Just nu är trappen min värsta fiende.
och självklart har telefonjäkeln slutat ringa precis när jag kommit fram.
Då är det bara att spänna ögonen i trappen igen, och ta sig uppför, för att hämta alla saker, kläder, tabletterna, mobilen.. Ja, ni fattar.
Jag hade sån tur när jag väl tog mig ner igen att jag hittade en Riesen på vardagsrumsbordet, den slank fort ner.
Det är bra tröst mat det!
Nu ska jag sitta här och tomglo tills Rickard kommer hem, efter det kommer jag mest troligt fortsätta att sitta här, om inte lilla maken kommer på nåt spännande vi kan hitta på.
Nåt spännande som innefattar att sitta still och vara lugn.
Gud, mitt liv är såå spännande!