Idag är en stor dag, iallafall för lillebror Frans som slutar nian. Jag minns hur de va när jag slutade nian, den dagen är nog för evigt inristad i mitt minne. Det var vackert väder, jag och min klass var ute på skolgården, alla föräldrar var där, utom en. Mamma var inte med. Det var första gången som jag verkligen märkte att hon var borta, borta för att aldrig komma tillbaka. Och det gjorde så ont i mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Vi tackade av våra gamla lärare, sjöng och spexade, vi hade urkul! Och jag visste, att den delen av mitt liv skulle jag aldrig få tillbaka. Vilka underbara människor jag hade omkring mig! Inte samma människor som idag, men dagens människor är lika underbara. Annaskolan, jag saknar dig! Och nu är det Frans tur att sluta nian, han är nästan vuxen! Och jag vill bara ha honom i knät och skydda honom från allt ont i världen. Lilla Franseman är snart 16 år. På de här 9 åren som gått sen vi vart av med mamma, då har vi haft varandra. Jag och Frans, vi har nåt speciellt. Och utan honom, och mina andra 2 bröder, skulle jag inte ha klarat mig många gånger. Dom har vart mina halmstrån när livet skitit sig. Och dom är riktiga klippor nu när jag själv ska bli mamma! Så Frans, jag är så stolt över den du blivit och den du är! Du är en stark, snygg och intelligent ung man som sprider glädje runt dig, varje dag! Jag älskar dig massor! Folke och Anders, ni är underbara! En dag ska jag förklara för er på ett bättre sätt hur viktiga ni är för mig. Ni gör mig hel! Jag älskar er!