Då, Nu och Snart
För ett par år sen, när jag var riktigt ung, och riktigt naiv.
Då var jag övertygad om att när jag väl ville ha barn, så skulle dom bara komma.
Jag åt p-piller, men böt tillslut till p-stav och levde som att dagen just då va den sista jag någonsin skulle få njuta av.
Jag tyckte jag var så himla vuxen och duktig!
Jag var en helt vanlig tonåring tror jag, kanske inte helt vanlig, men inom standard ramarna.
Sen träffade jag Rickard, vi kom på att vi ville ha barn, eller ja, först så krånglade p-staven, så den fick ryka.
Sen hände ingenting, INGENTING.
Folk runt i kring, dom vart gravida till höger och vänster och jag kom tillslut fram till att det var nånting som var fel.
Det var fel på mig.
Jag var en dålig människa och framförallt en värdelös kvinna.
Jag kunde ingenting, framförallt då, inte bli gravid.
En kvinnas stora uppgift i livet, och ingenting hände.
Vi sökte hjälp, nejdå, inte va de några fel på oss, inte på nån av oss, vi är så friska och krya som vem som helst.
Men det funkade ändå inte.
Jag var bara värdelös och kass.
Så kändes det.
För ett år sen, ganska precis, så fick vi komma till Falun första gången, till IVF kliniken.
Den dagen, eller dagarna innan, var fruktansvärda men samtidigt oerhört hoppfulla.
Nu skulle vi få hjälp, NU skulle vi bli gravida, shapp shapp, så skulle det vara klart, och vi skulle sitta hemma med en bäbis i famnen.
Så var det inte.
Jag sprayade och sprutade mig själv med hormoner, jag var häxan surtant och satt mest och grät, när jag inte skrek över nån oförätt som hänt mig.
Jag menar, att ingen här hemma såg på mig att jag var hungrig, det var väl så nära dödselakt om något?!
Men det fungerade, det gick.
Av 3 stackars små ägg så har vi lilla, lilla Maj-Björn, fortfarande inne i mig.
Välmående och i högsta grad levande.
Dom här 9 månaderna har varit dom bästa, och dom värsta i mitt liv.
Jag har vaknat på nätterna och varit övertygad om, att nu, nu dog den.
Jag har drömt mardrömmar om att den dör under förlossningen, att den bara slutar andas och aldrig öppnar sina ögon mot mig.
Och jag har njutit av sparkarna, av de små, små rörelserna som visat att; jodå, den mår kanonis!
Och nu, nu sitter jag här, och VET att den alldeles strax är här.
Den fick hjälp in, och den kommer få hjälp ut.
Snart är du här, mammas och pappas älskade hjärta.
Hur vi har klarat oss utan dig hela våra liv innan, det kommer jag aldrig förstå.
Kommentarer
Postat av: veronica
men isa, <3 vad fint du skriver. jag vart så rörd. sitter med gåshud och tårar. Men vet du, imorgon har ni mb i eran famnar! <3<3 sån obeskrivlig lycka!
all kärlek till er <3 Du är så stark isa. Men det har du alltid varit.
Postat av: Ida
<3
Postat av: vanessa
men isa... nu fick du mig att gråta på jobbet.
Jag önskar er all lycka till och hoppas vi snart får se erat egna underverk! kram v
Postat av: Sofia
Det är tydligen inte bara jag som sitter med en tår i ögat efter att ha läst detta. Jag är så glad för er skull! <3
Trackback
Kategorier