Att namn är ett stort intresse för mig, det kanske ingen egentligen vet, förstår eller vill veta. Men det struntar jag i!
Jag har ett väldigt kort, men ovanligt namn, det låter hårt och kallt och är krångligt för folk att höra vad jag säger eftersom jag läspar. Men jag har lärt mig att trivas med det, och insett fördelarna med att ha ett ovanligt namn. Jag har ALDRIG blivit kallad tillexempel: Isa P. Som de flesta andra i min ålder som vart tillexempel: Emma R, Emma H, och såvidare och såvidare...
Därför vill jag ha barn med samma stuk på namnen, absolut inte korta namn, men ovanliga.
Mina krav är att de ska vara ovanligt, lätt att stava, lätt att höra och lätt att uttala, dessutom ska man med en gång höra om det är ett flick eller pojknamn. Sen gillar jag också gamla svenska namn. Som Eulalia, Othilia, Blenda, Botilda, Manda & Hilma, för att dra några flicknamn. Pojknamn, för exempel är såna som Abel, Herrold, Hilding, Didrik, Emanuel & Algot. Såna namn gillar jag. Min man däremot är inte lika förtjust, eller jo, i gamla namn, men mitt favoritnamn Eulalia är helt nerröstat. Mycket mystiskt tycker jag.
Jag får alltid höra att våra barn inte ska bli mobbade för deras namn, det vill såklart inte jag heller. Men jag hoppas att barn blivit snällare när vi får barn.
Jag tycker dessutom väldigt mycket om släktnamn, såna namn som man förknippar med någon gammal släkting.
Oh, namn är en hel vetenskap. Man säger väldigt mycket med vad man döper barnen till.
Omedvetet vissa gånger och vissa gånger väldigt medvetet.
Jag slår ett slag för ovanliga namn, vackra ovanliga namn. Inte namn som man bara förfulat en stavning på som Hyyacc, eller Cewin. Jag ryser, jag mår illa, jag får tuppskinn!
Och sen börjar jag tänka på att det snart är helg, och då ryser jag ännu mer.
Hur bra får man egentligen ha det?
Chili con Carnen står på spisen, hem till gården på tvn, vi ska fira svärmor idag och snart är det helg.
Hur underbart som helst.