Jag fick frågorna: Vad skulle Märta hetat om hon var en kille och är livet som mamma som jag föreställt mig? Av Elin.

Om Märta hade varit en kille hade hon hetat Allan.

Mest troligt Bo Allan Emanuel. Bo efter min pappa, Allan efter Rickards farfar och Emanuel, efter Rickard.

Det var Rickard som kom på det namnet också, jag som hade milslånga namnlistor fick stryka alla namn när han satte ner foten, lilla gullmannen.

Livet som mamma då, är de som jag föreställt mig?

Alltså, helt ärligt, så näej.

Eller, nej, de är det absolut inte.

Det är så mycket bättre, roligare, jobbigare och mer fantastiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Märta kan få min frustrationsnivå att nå toppar jag inte ens trodde fanns, för att 2 sekunder senare sopa bort allt med ett litet skratt, ett leende eller en blick.

Det är toktufft vissa dagar att vara mamma, jag är inte van med att ALDRIG vara själv.

Att ha någon som är beroende av mig, det gör mig ingenting, det är jag van med, men just det här att hon är klistrad mot mig, 24i7, det får mig att bli matt emellanåt.

Men inte på Märta, utan på min lilla hjärtgubbe som oftast inte förstår alls.

Märta är rolig - han har henne.

Märta är ledsen - jag har henne.

Dessutom jobbar han, så han får äta, skita och skulle dessutom kunna duscha ibland, om han ville det.

Nu låter jag jättenegativ, men det är jag absolut inte.

Märta är mitt liv och min luft-

Som låten vi valde till dopet.

Den stämmer så bra in.