http://youtu.be/HE1Vy5lKuzw
Det här, det är bra musik, sann musik.
Alla som någonsin älskat, dom vet varför den här låten finns.
Jag älskar den.
Den fick mig att inse att det är alldeles normalt beteende att bli desperat och förstörd när livet går på skit.
Det är inte bara mitt konservativa jag som är lite knäpp.
För knäpp är jag, och konservativ.

Mest konservativ, om jag får säga det själv. Det är en bra egenskap, det sa alltid farmor, hon och jag, vi ville ha det som det vart förut. Förändringar är av ondo.
Som ett exempel kan jag berätta om en av de första gångerna Rickard var med hem till pappa. Vi sladdar in på gården, jag är glad i hågen, öppnar ytterdörren. Och mitt liv rasar. Allt är förstört, livet är skit!
Jag ser det hemska och onda som hänt, skriker, skäller, svär och gråter, kastar mig i bilen och Rickard får köra hem oss igen.

Han fick inte ens ur mig vad som gjort mig så himla förstörd och upprörd, han fattade ju ingenting, dumma han, dumma pappa och dumma, dumma Kerstin!
Gången efter vi kommer, då står pappa och Kerstin i hallen och väntar på oss med ett måttband. Dom visar Rickard vad det onda och hemska var. Kerstin hade flyttat en byrå, som alltid i hela mitt liv, stått närmast ytterdörren. Till andra hörnet, hörnet mot hallen och vardagsrummet istället.
Hela 80 centimeter!
Ni förstår att jag var upprörd, hon hade flyttat den i en rak linje 80 hela centimeter!
Okej att det vart mycket finare, och okej att det vart mycket bättre och mycket mer praktiskt.
Men iallafall, byråjäkeln va flyttad.
Och jag har nog inte smält det riktigt än...