Nu är det dags att outa min själ. Eller ja, min kropp egentligen, men min vikt är så nära mitt hjärta som det går. Det är mitt stora problem i livet, jag kan inte sköta mig.
Det är inte hur mycket jag väger det handlar om, jag blir aldrig nöjd.
Med lite gamla matproblem i ryggsäcken måste jag vara jättenoga.
Och jag måste få glädjas.
De sista åren har jag, enligt mitt BMI, och mig, klassats som överviktig. Ganska mycket ett tag.
Precis innan jag vart gravid bestämde jag mig att jag, utan att banta skulle ändra min syn på mig själv.
Det går ju sådär.
Men jag tycker inte att jag är jätteroligt längre, utan lite lagomt fin sådär.
Men jag har självklart ett mål, jag vill vara sund. Och ett sunt BMI måste klassas som att vara sund. Och nu, nu har jag 0,5 kvar (på min shape up app) tills jag är borta från överviktsskalan.
Och jag är dessutom 1,4 kilo ifrån att kunna jubla över min vikt.
Det är så nära så jag nästan kan ta på de nu...