Nu sitter jag här på hemtjänstparkeringen i Hedemora, egentligen skulle jag vart och ätit frukost nu, men nejdå. Min plånbok har bestämt sig för att parkera arslet i andra bilen. Så den får väl ligga där och skämmas, tur jag har Ida. Hon och respektiven vart säkert överlyckliga av att jag ringde och ville låna pengar en sisådär 10 över 6 en lördag morgon. Hon vart inte ens arg, hon måste verkligen älska mig hon! Jag törs inte riktigt gå in på jobbet än, jag tror att det är larmat... Förresten, nu är det inte alls långt tills den 8 oktober, och för första gången i mitt liv ser jag fram emot den dagen mer än dagen efter! Fy rackarns vad jag är glad! Nu börjar mitt IVF äventyr, mitt och Rickards. Till Rickard vill jag bara säga: tack för att du finns min älskade!