Jag är nog en av de konstigaste människor på denna jord, jag förstår mig inte på mig själv.
Just nu så är jag så glad för gårdagens besked att jag nästan blir deprimerad.
Jag är så jädrans rädd att det ska hända något hemskt nu, som det brukar göra tyvärr, när jag är så glad och lycklig.
Jag har så himla mycket att vara glad för just nu, vi har jubileum i huset, IVF är på g, och det mesta andra veerkar börja ordna upp sig också. Så varför tillåter jag mig inte att vara glad fullt ut?
Just idag kan det ha att göra med att jag inte har sovit sen natten till igår, de 2 timmarna imorse innan jag åkte hem från jobbet räknar jag inte med direkt.
Vilket liv det var i Hedemora inatt alltså, tror de var fest överallt, iallafall överallt på Borgarnäsvägen, för där var det skrik och cigarett lukt hela natten.
Gissa om jag var imponerad vid 4 rycket imorse när folk började komma hem och tidningen kom?
Inte mycket då.
Ikväll ska vi åka och äta kinamat, som lite firning för oss. det är vi väl värda tycker jag!
Jag skulle gärna åkt till Långsta och festat rejält, men jag mår så jäkla dåligt att jag bara vill vara hemma.
När jag får lite ångest och tycker livet är allmänt piss, då vill jag bara vara hemma, amatörpsykologen i mig har bestämt att det är för att jag bara känner mig trygg här hemma.
Nåt som märks väldigt tydligt när jag inte kan sova någon annanstans och när jag mår såhär som idag, då kan jag inte ens sova inne på soffan när Rickard är ute.
Men det går över, det är kämpigt ett par dagar nu, imorgon är nog allt fridens liljor igen.
Det brukar vara så.
Och jag är ju så himla glad!
Bara lilla Nemo blir bra och får komma hem igen så är nog det mesta perfekt!