Jag pratar väldigt mycket, det vet jag. Jag talar mycket om mycket. Men, det är till 99% bara yta. De flesta tror att dom vet allting om mig, hur jag mår, vad jag känner och tycker och vill. Jag tror att det är därför det är så lätt för människor att tro att jag talar brevid mun och att jag inte är att lita på. Och det är upp till alla att göra som dom vill med. Det som gör mig ledsen är att människor inte litar på vad jag säger, utan mer vad dom hör av andra. det här är något som hänt mig genom hela mitt liv. I grund och botten är det säkert för att jag, som sagt, pratar väldigt mycket. Men jag talar inte om allt med alla, som de flesta tror, utan jag håller det mesta för mig själv. För det är mest bekvämt. Jag vill inte att någon, absolut ingen alls, ska veta hur jag mår och tycker om saker EGENTLIGEN. Jag ger människor en bild av mig, sen får dom tycka som dom vill, den bilden speglar en del. Den andra delen är det bara jag som ser. Det har jag valt alldeles själv för att jag vill ha det så. Jag litar inte på människor, och det vet jag inte om jag trivs så himla bra med, så det jobbar jag med. Jag försöker visa min andra sida också. Men jag låter helst bli.
Det jag egentligen ville bekänna just nu är att jag kanske är mera ytlig än vad jag själv tror, det måste jag ju vara eftersom jag bara visar en sida och gömmer en annan. Är det inte det som är ytlighet? Det jag gör som är fel är kanske att jag inte gömmer mig bakom smink och kläder, utan jag gömmer mig bakom en pratig, glättig och konstig personlighet, jag är lite som en dålig reseledare påväg genom min egen resa genom livet.
Kom ihåg, 99% är yta, och 1% är Isa.
Vilken sida vill du se?