Idag släppte den äntligen, all ångest, all förväntan och all oro bara försvann.
Det är inget som är fel, R fungerar som han ska, jag fungerar som jag ska. Och lyckan är nästan total. Vi har haft otur, vi har inte lika lätt som många andra par. Men det är inget som är fel. Mina värden var som dom ska, jag har bara nåt i blodet som ser ut som prolaktin på tester, men det är inte prolkatin. Jag har ingen tumör i hypofysen. Jag är så lättad och lycklig!
Nu ska det "bara" till 2 tester mer den här månaden, sen så ska vi vänta och räkna igen.
Allting kommer ordna sig, det gör det alltid.
Mirakel kan ta tid.
Och hoppet är framförallt tillbaka, det är nog det viktigaste.
Nu ska jag kolla så att alla dörrar är ordentligt låsta, sen ska jag ta och gå upp till sängen och se på Mordkommisionen, piketbussen åkte förbi tidigare, och det har bara hänt förut när en från Säters rymt, så jag blir lite nervös när jag är själv hemma.
Dessutom ringde det en människa som vill att jag ska komma och jobba lite. Och jag har vart på syjuntan jag styrt. Det är så jäkla roligt och givande att handarbeta, har ni inte testat, så kom till Säter till oss på Onsdagar så visar vi och ni kan testa, jag lovar att ni kommer fastna. Det är så himla roligt!
Nej, gå och lägga sig så man orkar jobba imorgon, känns drygt att klockan ringer alldeles strax igen. Men det blri roligt den 25, jag tröstar mig med det.