Jag är en av dom människorna som stressar emellanåt, och då är det inte så att det handlar om att hinna i tid till jobbet, nej nej. Utan jag gör nåt som Irene satte perfekta ord på häromveckan. Jag tackar ja idag, och tänker nästa vecka.
Som idag, jag har redan nu hunnit jobba, åka till Mora by, skriva papper, fått mer att jobba, varit ute med hundarna, hämtat ved, gjort eld och facebookat mig. Snart, alldeles strax ska jag duscha, sen ska jag göra mig i ordning och åka på arbetsintervju. Och jag hoppas innerligt att jag får jobbet.
Men jag känner det inte som att jag har bråttom och att saker ska gå fort eller så, på så vis blir jag aldrig stressad (sanning med modifikation) men jag skaffar väldigt ofta på mig alldeles för mycket att göra. För att hinna andas emellanåt. Jag har lätt för att dubbelboka mig och sen styra upp en nödlösning. Men det brukar funka, efter ett par veckor så blir Rickard vrång och skäller lite, så då taggar jag ner igen.
Men jag tycker om när det är lite tempo i livet, för då uppskattar jag lugnet 100 gånger mer sen.
Så på söndag, då ska jag ha en mysdag, jag ska hålla om min man som att jag aldrig mer kommer se honom och berätta hur viktig han är för mig.
Men, jag finns här för er när jag behövs. Tveka aldrig att ringa!
Och nej, så mycket att jag inte hinner med mina vänner, det får jag aldrig, den läxan har jag lärt mig.