Ja, jag sitter och nynnar för mig själv, setat vid datorn hela dagen så fingrarna är alldelens kalla.
Hundarna ligger i soffan bakom mig och myser och väntar på Rickard och jag har tråkigt, så fantastiskt tråkigt. Jag borde gå och klä på mig och göra mig i ordning, jag borde bubbla vatten åt mormor och ta fram alvedon. MEN JAG VILL INTE!
Jag har haft ett par såna dagar, jag vill ingenting, och dessutom är de jävligt synd om mig. Varför? Jo för allt, alla oförätter jag vart med om ,alla dumma val och framför allt för att jag måste elda för att få varmvatten.
Min moster är dessutom en mycket speciell människa.
Jag ser på film "Vid din sida", i stora drag handlar den om en kvinna som får cancer och dör vid jul, och hennes familj.
Mitt i den får jag sms från KÄRA moster, "det är så jävla trgiskt att din mamma inte får vara med på bröllopet". Nähä, tur att någon sa nåt, för de har jag ju ALDRIG  tänkt på själv!
Efter det har liksom glädjen försvunnit lite... Istället för att tänka på allt roligt, all planering och hur jävla snygg jag kommer vara så kommer tankarna "Det kommer fattas någon, hon kommer inte vara där, hade hon tyckt om de här? Hur hade hon sett ut? Hade hon varit stolt? Hade hon tyckt att jag va den vackraste som finns? Hade jag dugit?" Bara den dagen i hela mitt liv vill jag duga, jag vill vara perfekt, jag vill att alla ska vara stolta över mig, men. Hon kommer inte vara med. Hon kommer aldrig mer vara med.
Borde jag inte vänja mig snart?!