När jag började den här bloggen, då kändes det som att det var ett helt liv kvar innan jag skulle gifta mig. Det gör det inte nu längre. Det är 4 dagar kvar och jagstuddsar mellan överlycka och ångest. farmor är sjuk, Folke i Afghan och så är det mer och mer människor som hoppar av bröllopet. Och mer och mer släktingar som kommer. Allt är så vansinnigt spännande och roligt och samtidigt tänker jag så himla mycket på mamma, hon kommer inte vara där. Hon kommer inte gråta, hon kommer inte dra mig i klänningen. Men jag har en hel drös med andra som kommer göra det åt henne. Mamma, ingen kommer någonsin kunna ta din plats. Men du får ha ett par stand ins på Fredag. Jag älskar dig!