Igår skulle jag ut och gå en sväng när Rickard var ute med jobbet, jag tar ipoden och börjar traska på, himla kallt och skönt ute och jag går i min egen värld och sjunger på. På "vanliga" rundan hittar jag en väg jag aldrig gått förut så jag tänker "ja men den här vägen tar jag istället, här kan jag ju aldrig gå fel!" Efter 10 minuter kanske på den vägen så ringer Rickard och är påväg hem, jag berättar vart jag är och säger att jag ska vända. Han svarar "Nej nej, den vägen har jag gått, det är inge mycket längre" Okej, tänker jag som litar blint på att Rickard hittar överallt och vet precis vart jag är hela tiden. Jag går och jag går och jag går och jag går. Helt plötsligt kollar jag upp och kommer på att jag absolut inte har den blekaste aning om vart jag är! Tro mig, jag vart varken särskilt förvånad eller imponerad på mitt lokalsinne. Jag tror alltid att jag klarar mer än jag gör, eller hittar mer än jag gör kanske det heter. Jag gör som alla duktiga scouter skulle göra och stannar upp och tänker, hur känns det att jag ska gå? Min naturguidesblivandemake har lärt mig att det är så "man" gör. Så jag stannar, känner efter, kollar på mörkret, känner fetr igen och kommer fram till att om jag tar vägen som går snett mot vad som känns vara Backa så borde jag komma mera hemåt än vad jag är nu iallfall. Så jag går med beslutsamma steg ditåt och ökar takten ännu mer, jag går för allt vad mina korta små stumpar är värda, samtidigt som jag funderar på när i sjutton Rickard gått här och hur full han är när han säger att det inte är längre, eftersom jag redan nu hade kunnat gå vanliga rundan ungefär 2 och en halv gång. När jag äntligen börjar se lite civilisation (gatlysen) så ringer mr Naturguide och hör vart jag tagit vägen. När jag återigen förklarar vart jag gått blir pojken orolig, där har han minsann aldrig gått, vart är jag? Ja, jag fick ju svara så sanningsenligt jag kunde, att jag inte har en aning. Han blir ännu mera orolig (det är inte första gången jag irrar bort mig) och ska ta sig ut och leta. Jag säger att jag ser vägen, men vet inte riktigt vart bara, och han kastar sig ut på cykeln. När vi möts är jag ungefär 75 meter hemifrån, trött och ganska glad. Ja, jag hade varit vilse ige. Men den här gången va de i Sverige och inte på en bensinmack i Danmark!